När löven faller!

Det finns något vemodigt och naket med hösten! Löven faller, blommor vissnar och dör. Naturen påminner oss om allting går i cirklar. Naturen blir stilla och liksom sovande en tid. Vilket visar oss på att det är tid för mer vila och reflektion. Vi behöver vår återhämtning, årstiderna som färgar oss och ger oss näring. Ibland upplever jag att människor är rädda för att stanna upp, rädda för att möta sig själva. Ett smile på och så kör vi! Är det så att vara människa? Jag är själv en förespråkare av att allt är möjligt, att vi skapar vår egen verklighet, av att ett positivt sinne och glada tankar öppnar upp för härliga möten och ett positivt flöde. Men jag har också en sida av ett vemod och i att följa naturen och de känslor den väcker. Ibland möter jag sorg, ilska, rädsla och oro. Då är det - för mig bättre att göra det fullt ut! Bryta ihop och gå vidare. Ibland är livet tufft och det kan för en stund vara OK att tycka synd om sig själv. MEN det leder inte framåt att fastna i något. Däremot att erkänna känslan och se den för vad den är - en känsla. Den försvinner, ändrar form och föder fram något nytt. Precis som löven på träden som varit färgsprakande vackra en tid, nu vissnar dom och faller till marken för att multna. Om ett par månader kommer det nya, friska knoppar och sedan blir det grönt igen.
Lite tankar en oktoberförmiddag...

Go wiht the flow!