Det har varit en lugn vecka för mig. Känner av lite januari gråtristess! Längtar efter knoppar och vår! För oss blir ju denna våren extra spännande med bebis som kommer. Jag älskar verkligen våren och naturen som väcks till liv. Känns som att vi också väcks...något slumrande och ibland rofyllt som har legat i flera månader som ett slags töcken över oss....får bereda plats för sol, värme, färger, blommor, liv och puls. Åh! längtar sååå...
Jag var just inne på en blogg jag läser ibland http://www.annayoga.wordpress.com/ där hittade jag tips om musik av Donna De Lory. Underbar musik som just nu fyller mitt hem! Tidigare idag lyssande jag på Deva Premal och Miten. Känslorna är minst sagt svallande just nu så förlösande musik är bra. Musik som öppnar hjärtat!
Jag undrar - är det inte längtan i oss människor som föder ett vemod och en gråt som ibland vill ut? Längtan kan ju vara mycket varierande beroende på vem som längtar! Men samtidigt tror jag inte den i grund och botten skiljer sig så nämnvärt. Längtan efter helhet, fulfillment (ibland beskriver engelska språket bättre det jag vill uttrycka), kärlek, enhet, lycka, gemenskap. sanning. Är det inte det vi söker där bortom vår strävan och våra önskningar?
Ibland rullar livet på och vi hinner inte ifrågasätta, ibland lugnar det sig och då kommer tankarna och pauserna som ger plats för svar och även plats för att upptäcka vad vi saknar - vad vi längtar till.
Ibland rullar livet på och vi hinner inte ifrågasätta, ibland lugnar det sig och då kommer tankarna och pauserna som ger plats för svar och även plats för att upptäcka vad vi saknar - vad vi längtar till.
Jag har köpt lite babykläder som jag idag efter att ha tvättat, strök och la i babybyrån. Då svämmade mina ögon över av tårar. Tårar av längtan efter att hålla den lilla/lille - lyckotårar men också tårar över livet. Livet är så oerhört starkt och vackert. Med hjärta och smärta! Det kommer så nära när man bär på livet självt. Funderingar och känslor som vävs samman. Som jag förstår och samtidigt inte alls förstår! Hmmm...något rörigt inlägg kanske.
Jag väljer att uttrycka det jag känner! Väljer att låta tårarna komma. Ler sedan åt min spegelbild med magen som blir större och större, smeker den spända huden med öm hand och känner sparkar därinne. Tar emot min mans tröst när han stryker mitt hår och ser att jag faktiskt bara är lite trött och ute på en helt ny mark där nya erfarenheter väntar! Att bli mamma! Att få ta det steget när jag är 40 år fyllda känns som ett priveligium, som att tiden är den rätta just nu och här.
Jag avslutar detta lilla inlägg med en vacker sång om Längtan!
1 kommentar:
Jag känner igen mig här. Fick min tredje tjej när jag precis hade fyllt 40 och det är en otrolig ynnest och glädje. Nu är lilltjejen snart två så ta vara på den underbara tiden! Hälsningar Ulrika som gillar din fina blogg.
Skicka en kommentar