När vi stänger en dörr så öppnas en annan.
Det är just i detta jag nu befinner mig. Avslut och att bjuda in nytt.
Känns befriande.
Kärlek som bubblar. Klarhet. Insikter.
Resan är inte smärtfri. Men när jag väljer att möta, känna, släppa då går det fantastiskt bra.
Jag sitter i soffan med en kopp grönt te. Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet inför livet.
Idag har två av mina bonusar varit här och en kär vän till oss kom förbi. Vi köpte glass på torget och umgicks någon timma. Det är sådana där små spontana stunder jag älskar.
Jag tittar ut och ser en klar sommarhimmel som börjar skymma. Åsens grönska är så intensiv. Det är tyst i huset. Jag hör bara lite skratt från bistron bredvid. I morgon är det nationaldagen. "Du gamla, du fria". Fria är vi när inget håller fast oss. Oftast tror jag bara vi håller fast oss själva. För om vi släpper alla dramer vi spelat med i.Vad händer då? Kan bara säga att ju mer jag släpper desto mer fri blir jag.
Jag börjar faktiskt på allvar förstå hur enkelt allt kan vara. Frågan är om vi vill ha det enkelt, roligt och kärleksfullt i våra liv. Det är lätt att svara Ja. Men tänk en runda till. Vad krävs av dig för att det ska bli så? Kan det bli så? Tar du emot?
Jag vet mina svar.
Kram och sussa gott!
1 kommentar:
Det låter så enkelt. Och är det egentligen också. Frågan är om vi inte är mer rädda för att lyckas än motsatsen. Om du förtår hur jag menar. Jag kan nästan bli lite skraj när jag tänker på alla saker jag önskat och som nu är en del av mitt liv. Tror det finns i kulturen väldigt mycket och att våga släppa är bara skönt när man väl är där. Men det kan vara en lång process. Och smärtsam, som du skriver. Kram!
Skicka en kommentar