När vi är hemma i oss själva så sker allt det där per automatik. Utan ansträngning! När du möter en människa som är närvarande känner du det. Men det kan också väcka obehag om du är i stress och försvar. Då kan den där närvaron väcka en del i dig själv. Det är när det känns som det händer något i oss, vi "triggas" som det finns möjlighet att utmana oss själva med frågor för att få veta vad som ligger bakom vår reaktion.
Det går att fly men det ger inga djupa möten, ingen kontakt med det som är LIVET. Då är det en yta, en fasad, vi rusar på, springer, hinner inte, vågar inte. Försvar! Det finns så många olika sätt att gömma sig på. För vad? Vad är det vi gömmer oss för?
Jag fick en insikt igår i ett möte med en vän. Hon har fått kämpa mot cancer och vi pratade om livets förgänglighet. Jag fick panikångest i 16 årsåldern och det har varit ett helvete många gånger "min cancer" mitt uppvaknade. En seg och utdragen process som fick mig att söka efter mig själv. För allt handlade om just det. Att hitta mitt JAG och att ta emot livet. Tänk att det kan göra så ont!
Vi har alla våra utmaningar, svårigheter och motgångar. När vi väljer att se det som möjligheter till att känna mer, upptäcka mer och våga möta oss själva sker något. Vi accepterar istället för att kämpa emot. Det är INTE det samma som att lägga sig på rygg och strunta i allt. Nej! det är ett accepterande som känns ödmjukt. Som blir ett JA till något nytt. Till en ny resa!
I det där samtalet med min vän såg jag min resa objektivt. Jag insåg hur mycket orden be happy betyder för mig. Lycka, enkelhet och glädje. Kan låta som tomma ord men för mig vibrerar dom av sanning.
Det är min resa. Jag har släppt det där gamla. Känner mig som en ny människa. Det jag bär med mig är ödmjukheten och förståelsen av smärta och den enorma lyckan av att känna mig fri. Fri att ta emot livet.
 |
| Utsikt från åsen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar