Att vara mamma....

Tänk så lång min väntan var på att få bli mamma. Så otroligt många turer och behandlingar. Vi gjorde en utredning 2006 (tror jag) där inga fel hittades varken hos mig eller Björn. IVF var aldrig ett alternativ för oss. Jag visste att jag bar på en hög inre stress. Efter att ha levt många år med panikångest var min kropps stressnivå hög. När jag som 28-åring mötte mannen i mitt liv blev jag världens lyckligaste på ett sätt men han hade 4 barn ( då var dom mellan 4-13 år) och det gav helt nya utmaningar till livet. Den stressen det kan ge att vara bonusmamma vid en något "ansträngd" skilsmässa  tror jag bara andra i liknande situationer kan förstå.

Så jag fattar att varken kropp eller själv var tillräckligt i balans för att ta emot en liten. (Detta var en av anledningarna att jag inte ville utsätta min kropp för  hormonbehandlingar). Jag valde alternativbehandlingar och har provat mycket. Akupunktur, zonterapi, kiropraktik, homeopati, healing, energibehandling, yoga och att leva enligt ayurvedans principer. Jag tror att det mesta jag provat varit värdefullt och bidragit till att jag faktiskt blev mamma 2011. 

Extra tacksamhet sänder jag till Karin Boucher, Ann Von Staffeldt och Chris Hebert som hjälpt mig enormt mycket med att komma i tillräcklig balans för att bli mamma. Min graviditet gick bra (kräktes 5 ggr om dagen till v 17 men det har jag förträngt nu;)) Lite halsbränna och svårt att sova hela nätter sista månaderna. Annars bara positivt! Förlossningen gick superbra och är för mig enbart ett mycket ljust och vackert minne. Bästa dagen i mitt liv!

Så varför skriver jag om detta nu.....Kanske för att jag funderat en del på min roll som mamma. På hur viktig min insats som förälder är. Ibland tycker jag enbart att mina dagar handlar om laga mat, tvätta, bygga klossar, sjunga sånger, leka affär, utmana mitt humör med en eldig vädursflickas envishet, försöka få på kläder när vi ska gå ut (för Linn vill bara vara nakenfis härhemma) osv. 

Vissa dagar känner jag en stress för att jag inte får mer tid över att skriva och jobba med mitt eget. 

Att välja bort barnomsorg dom första 2-3 åren i sitt barns liv är en ganska ensam resa. Man hamnar lite utanför det "normala" när man väljer att prioritera annorlunda. Nu har vi ju flyttat och här är det ännu inte lika tydligt för mig hur folk har det med sina barn. Spanska barn tror jag börjar dagis ganska tidigt. Svenska skolan har en förskola och dom tar emot först när barnen fyllt 3 år. Hur som helst...ibland tappar jag tilliten att vi valt det bästa för oss. Men så händer något litet och jag får tillbaka kraften i vårt beslut. Just idag var det nog sista bladen i boken "Växa inte lyda" som påminde mig om att det är en investering i både mitt och Linns liv jag gör. Dessa åren kommer aldrig tillbaka. Nu får jag uppleva hela dagarna med henne och vara med i den enorma utveckling hon gör. Alla orden, alla funderingarna, lekarna, kramarna, pussarna och givetvis också alla utmaningar med gränssättning och annat som hör en 2,5 åring till. Så här vill vi ha det! Det är ett val vi gör och det är inte alltid enkelt. Det kräver lite aktiviteter och struktur på dagen för att alla ska vara nöjda och få utlopp för sitt. 

Men jag kommer ju inte sitta där när jag är 90 år och ångra att jag tog en paus med mitt yrkesliv i 3 år medan Linn var liten. Det är ju snarare det jag kommer minnas som det viktigaste. För mig var den där insikten jag fick idag viktig och gav mig ny kraft. 

Boken avslutas med en dikt:

När sommarens färger djupnar

och dagarna kortas av,

när fåglarnas bon står tomma,

så glöm ej vad sommaren gav.

Minns vindarnas dans i träden

och frihet och skratt och smek.

Minns silvriga öppna fjärdar

och ungarnas glada lek.

Påminner mig om livets gång och vad som är viktigt. Jag tror att vi alla kan hålla med om att det är dom små vardagssakerna som oftast är dom mest påfyllande. En liten hand i sin, en blick, ett bubblande skratt, en fika på tu man hand, en promenad i skogen eller på stranden. Med sina barn, sin partner eller en vän. Det är mötet som ger näring och den totala närvaron. Linn ger mig mycket av det och lär mig att vara närvarande. Tack min älskade lilla tjej!

Idag åkte vi förbi Happy Faces (hennes blivande förskola)...."Jag ska börja på Happy Faces. Ska jag börja där nu?" frågar hon. "Nej du ska vara hemma med mamma och pappa ett par månader till och sen ska du börja efter jul. Blir det bra?" "Mmm!!" svarar hon glatt och fortsätter sedan prata om något annat. Så var det med den saken. :)

Det är skönt att vi fattat ett beslut om det där med förskolan. Nu är hon hemma året ut och vi får hitta på annat kul. Tis och tors har Svenska Kyrkan barnverksamhet som börjar nästa vecka. Det ska vi gå på och då hoppas jag träffa på lite andra mammor och barn. Klarade vi att sysselsätta oss förra hösten i ett regnigt Båstad så ska vi nog få till en härlig höst på Mallorca. 

Jag har annat att skriva om också men nu är klockan så där mycket igen. Får skriva mer imorgon....Har vi internet nu? Nej! det är en lång historia men nu lånar vi grannens i alla fall och det fungerar i ett av våra rum. Det har varit en utmanande dag men också en fin dag.

Särskilt lycklig är jag över att få vara Linns mamma. Det tackar jag för varje kväll!

Puss på er

På upptäcktsfärd.....

Dagens "happening" när lastbil med lyftkran stod på gården en timme.

Igår träffade vi Linns kompis Fiona med familj som var i Palma på semester.