En stig där redan någon annan gått före mig.
Någon som tar min hand och säger - Hej och välkommen. Kom ska jag visa dig vägen.
Men tänk! vad jag då kan gå miste om. Då blir det ju någon annans upplevelser som kantar mina.
Då ska jag se världen genom andra ögon än mina egna.
Min resa är min och stigen den trampar jag själv. Det medför ibland att det tar lite längre tid och ibland går jag vilse. Allt som oftast upptäcker jag en ny stig som för mig iväg till platser jag inte visste fanns.
Så länge jag väntar på att någon ska fatta min hand står jag still.
Nu är det dags att knyta på kängorna och faktiskt börja vandra för att finna mina stigar, mina färger, mina dofter och min glädje.
Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar