När jag är stark i mig och mitt utan att titta snett på grannen eller önska mig någon annanstans. När jag är hel i mig och andas mina egna andetag och inte någon annans. När jag står stadigt som ett träd med rötter ned i jorden och kronan svajande mot himmeln. Först då kan jag öppna upp för äkta gemenskap.
Kanske är resan inåt ensam just för att utmana att se varenda vrå därinne. När jag ser och accepterar det jag ser upphör kampen om det perfekta. Då blir jag hel. Mitt leende äkta och mina ögon öppnas för världen.
I motsats till ensamhet står gemenskap och tillhörighet. Vad ligger i dom orden? Att tillhöra en gemenskap i huset där vi bor, bland vänner, på arbetet eller långt större i universum? En svindlande tanke att just min existens behövs för att allt annat ska existera i detta nu. Att orden som kommer från mina fingrar kanske berör någon därute och på så vis är helt nödvändiga.
Fortsätta tro på det jag gör - utan bekräftelse bara i en stilla vetskap om att allt är perfekt precis som det är......
Jag väljer att släppa det jag inte behöver för att släppa in det jag eventuellt hindrat genom att hålla kvar vid det gamla, det jag trodde var jag, det som var välbekant. Det har varit med att forma och lägga grund i mig men så mycket mer väntar. När jag skalar bort så träder något mycket vackert och starkt fram. Då låter jag mig växa utan att hålla tillbaka och vänta på att något utifrån ska visa vägen. När jag är stark i mig blir varje dag ett äventyr och en gåva. Tacksamhet!
(Tack Sofia på Goodliness för ditt inlägg ikväll om att välja....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar