En kväll av saknad....

Jag och Björn har just ätit lite ost och tagit varsitt glas vin. På Spotify spelas REM och regnet faller ute. Samtalet har handlat om vår resa hit och att vi nu varit här i 6 månader. Otroligt- och det innebär också att jag inte varit i Sverige på 6 månader.
Så kom alla känslorna på en och samma gång....
Saknaden.
Den kommer jag inte undan. Jag är glad att vi tagit steget att våga leva vår dröm och planen är att stanna här en längre period. Men visst finns det stunder när det känns ensamt här. Det är inte helt enkelt att knäcka koden i det sociala här på ön. Dels återigen, har vi inte tagit tag i spanskan, vi jobbar hemifrån och har haft Linn hemma tills nu. Då krävs det mer för att komma in i det sociala...Kanske hade jag en föreställning om att jag snabbt skulle finna likasinnade på ön. Att antalet svenskar boende här skulle förenkla det hela då vi ju alla på sätt och vis gör samma resa. Men alla lever sina liv....även här! Det tar tid...och det säger alla...och jag kan bara konstatera att så är det. För oss i alla fall! Jag har inte heller haft ork att ta massor av nya kontakter även om jag känner att det nu börjar vända.
Oj! vad jag saknar välkända leenden och varma kramar av vänner. Det igenkännande och historien vi bär på tillsammans. Den behöver inte vara så lång men ändå bygga på något. Vi har flyttat ett antal gånger och när jag tänker på "hemma" i Sverige är det Helsingborg för mig. Dit flyttade jag och Björn när vi endast varit tillsammans 1 år och det var år 2000. Mycket hände under våra år i Skåne och jag har knutit många fina band där. Kära vänner som jag bär i mitt hjärta! Trots att vi så sällan har kontakt så finns vänskapen där som en trygghet. Men saknar så att dela en kopp te tillsammans och känna till varandras vardag. Att dela samma resa och ibland samma mål. Liksom att ibland resa åt helt olika håll men ändå hålla varandras händer, dela skratten såväl som tårar. Huuu,,,,ikväll är en sådan kväll när jag längtar så efter att bara få vara jag tillsammans med nära vänner.
Vi lever tätt inpå här ...vi tre. Det stärker men utmanar också.....och kräver ständig kommunikation. Att bära varandra..när den ena är svag är den andra förhoppningsvis aningen starkare och tvärtom.
Ikväll var det jag som föll - plask! till längtan efter samhörighet och vänner. Faktiskt är det enda tvivlet, om jag nu ska kalla det så som jag bär med vårt val att bo utomlands. Bekostnaden av kontakten med vänner och familj. Men det får jag leva med. Allt har sitt pris och jag vet att vänskapen är större än så.
Men åh! vad jag längtar efter er älskade vänner.

Jag väljer att dela detta för att det lättar mitt hjärta och för att jag tror på hela känsloregistret. Att vara sann har många sidor. När jag får sätta ord på mina känslor lättar trycket. Tårarna får rinna och jag vet att krafterna kommer åter. Skrattet och glädjen blir ännu renare när jag tillåter allt.

Så du som läser och känner att orden är till dig - det är dom. Puss!

En bild från min 40års dag i Ramlösa. Jag hade vetat att jag väntade barn i 1 dygn. Min fest är ett minne för livet med alla vänner samlade. Denna bild gör mig glad!