Smärta!

Det gör så ont att klippa banden. Att släppa till det nya. Min lilla tjej ska tröstas av andra famnar. 

Sitter på ett café en liten bit från den underbara innergård Zunray Kids finns på. Sitter ute med alla rökande spanjorer. Inte för att röka utan för att andas frisk luft. Den blandas dock av tobakdoften men det funkar ok utomhus.

Linn kämpade så för att komma runt förskolan. Ville gå på stan, gå och äta, åka hem och hämta nallen hon glömt. Samtidigt ser jag en nyfikenhet hos henne och efter första veckans korta besök på förskolan kunde jag se en nöjd och glad tjej. 

Men det är ju nytt för henne och för oss. Finns nog ingen helt smärtfri väg genom detta. Att ha henne hemma är inte någon lösning för hon behöver detta nya steg. Andra barn, andra vuxna och att få göra roliga saker. Vi är utlämnade till varandra här på ön. Inget socialt nätverk som backar upp även om vi börjat göra små bekantskaper här och där. 

Smakar på kaffet och undrar om Linn slutat gråta. Croissanten vet jag inte varför jag tuggar på. Mest för jag har inte gillar att dricka bara en kaffe och någon liten mandelskorpa fanns inte här. 

Jag längtar efter att allt ska komma i fas. Tills Linn springer in på sin förskola och är trygg där, tills smärtan är läkt, tills en ny vardag tagit vid. 

Undrar om detta känts lättare i Sverige...kanske då språket förenat oss. Men å andra sidan har jag nu en söt liten förskola med öppettider 9-13. Där barnen gör yoga, det råder ett lugn, kreativ miljö och maten består av det vi plockar i hennes lilla ryggsäck varje dag. 

Livet! Med alla sina sidor...var sak har sin tid. Att mötas, att skiljas att mötas igen.