På andra sidan åsen....

Idag körde jag och Linn själva till Båstad. Björn hade hyrt en lastbil och körde våra ute möbler till ett förråd vi hyrt i trakten. Idag kände jag mig lite splittrad. Huset i Ramlösa töms allt mer. Det är rörigt och smutsigt när vi springer ut och in. Katten tittar konstigt på oss och jag får dåligt samvete när jag ser på honom. Vi har inte fått ett endaste napp på önskan om nytt hem till honom. Det smärta att behöva fatta beslutet att avliva honom. Känns egoistiskt. Jag googlade på ämnet igår och det finns ju många åsikter om att "ta sig rätten" att avsluta ett djurs liv. Men som någon skrev - Har man levt med ett djur många år är det inget enkel beslut att fatta. Det är inte något man bara gör så där på en kafferast. Det är många andra utvägar som prövats först. Vi har även kontaktat Tassebo men utan resultat. Vet någon vart man kan vända sig med en katt som man inte längre kan ha kvar , så snälla hör av er. Sen finns det en annan sida av det hela. Hur vet jag att Felix får det bra i ett nytt hem.  Vi kan ju inte bara lämna honom till vem som helst. (menar inte "vem som helst" ur ett dömande perspektiv.... jag menar "vem som helst" utan att känna till vem den ägaren är...) Pust...detta gör att jag inte riktigt kan glädjas åt det positiva vi är i. Men vi har ett ansvar som djurägare och det är bara att göra sitt bästa i den situation man är. Det är ju inte helt enkelt att veta exakt hur ens livssituation ser ut 20 år framåt när man tar sig an ett djur.....Jag hoppas fortfarande att någon vill ha Felix.
I alla fall begav vi oss till Båstad jag och Linn. Det var när vi körde in i Båstad och jag stannade till vid Knut Jöns (konditori) som det hände. Vi klev ur bilen och jag hörde tystnaden. Kunde ana havet där bakom takåsarna. Känna doften. Åsen låg skyddande i bakgrunden och det kändes tryggt och hemma på något sätt. En by, vid havet, med dom bekvämligheter vi behöver och en magisk natur runt omkring. Sommarhalvåret är det ju en helt annan puls här. Då kan man dricka rosé och titta på kändisar om man har lust. Men lugnet finns alltid nära till hands. Havet, vyerna, italienska vägen som slingrar sig uppåt. Kör man ett par mil ligger pärlan Torekov och väntar med sina små fiskestugor. Jag tycker landskapet påminner en del om Sollérdalen på Mallorca ( en plats jag förälskat mig i). Nu är ju allt grått ute. Men vi går mot ljusare tider och för var dag händer saker i naturen. Här på denna vackra plats ska vi bo. Jag känner en pirrande känsla i mitt inre. En Ja känsla! Det är en del att ta tag i innan allt faller på plats. Så är det med livet och flytta är en process med många känslor att möta.
Men jag känner redan att vi kommer trivas här. Det ska bli spännande att utforska omgivningarna. Underbart att möta våren vid havet. Andas havsluft varje dag. Gå till fina kall badhuset och basta.  Kanske även ett dopp i havet?! Vinterbadat har jag inte provat tidigare. Sen har jag min yngste bonusson här. Han är 17 år och går på tennsigymnasiet. Han är en superduktig tennsisspelare och vart passar då bättre att bo än i tennisens mecka?! Mmmmm...och Yogavita finns här så nu ska jag äntligen få yoga hos Karin. Undrar hur det blir att bo här på andra sidan åsen? Vid havet? Igår hade vi besök av min kusin och hennes dotter Malin 17 år. Malin hade sagt att på väg hit att det kommer passa Ulrika att bo i Båstad. Hon är ingen storstadsmänniska. Det stämmer bra! Visst kan jag gilla storstan och behöver den också emellanåt. Men jag bor gärna där lugnet finns. Så kan jag åka till stan när jag behöver fylla på med lite mer aktivitet.
Nu vaknar Linn i bärsjalen så dags att avsluta inlägget. Ute faller mörkret och min mage börjar kurra.
Há en mysig södagskväll.