Min egen visdom....

Jag praktiserar den dagligen, jag uppmuntrar min omgivning att lyssna på sin, jag tycker det är något väldigt vackert. Vår egen visdom. Den där känslan av vad som är rätt (behöver inte betyda att något annat är fel) men att det finns ett JA i vårt inre till det vi väljer att göra/leva/säga/tycka osv.
Jag hade just en sådan upplevelse. En liten frågeställning gnagde i mitt inre. Jag började glömma bort min egen visdom och ta in andra åsikter istället. Andras tyckande och erfarenhet. Plötsligt stod jag där och famlade efter den där JA känslan i mitt inre. Jag kom att tänka på en klok vän som säkert kunde guida mig i frågan. Det var ju också ett sätt att söka någon annans åsikt men den här känslan kom inifrån. En självklar känsla att ringa henne. Det gjorde jag och hon sa exakt det mitt hjärta redan visste. Det jag känt men inte riktigt lyssnat på för att vara rädd att göra "fel". Men när jag bortser från att det inte finns fel utan bara rätt, då blir saker enklare. Om jag hela tiden gör det som känns rätt utan att värdera motsatsen då flyter det ju bättre.
En annan händelse .Jag stod utanför ett ayurveda center idag och funderade på att boka en konsultation. Jag började vela och väga för och emot. "Det kunde ju vara kul....Men å andra sidan har jag ju redan bra koll på mina doshor....fast kul att se hur andra jobbar...mmm...kanske någon obalans jag "borde" få hjälp med"....Så där höll jag på. Tills jag kom fram till att det helt enkelt inte kändes WOW. Något fick mig att tveka och då vill jag inte...helt enkelt. Nu när jag skriver känner jag att jag har en velighet i mig. Jag behöver stilla mina tankar och fokusera inåt ännu mer. Meditation. Samla mig i min kärna och vila i min egen visdom. Alltid, alltid....