Sårbarhet

Idag skrev Camilla Åkesson om sårbarhet på Facebook. Hon skrev att den är vacker. Jag instämmer. Den är vacker, naken, stark och sann. Jag har känt mig otroligt sårbar dessa dagar. Det är privat. Men samtidigt vill jag dela. Var går gränsen mellan att vara privat och inte när man bloggar? Skulle jag välja att vara helt privat skulle jag sluta att blogga. Ibland känns det konstigt att jag faktiskt inte vet vilka ni är som läser. En del men inte alla. Men det är ett val jag gör. Någonstans känns det viktigt. Därför fortsätter jag. Så länge det ger mig någonting och förhoppningsvis även ger något till mina läsare så fortsätter jag.Jag blir glad när ni skriver kommentarer. När mina ord berört.
Sårbarhet var det ja. Känner mig sårbar och lite ledsen efter flytten. Vi lämnade något vi tyckte om men samtidigt har det varit klart och tydligt att vi ska till Båstad. Klart och tydligt att vi skulle sälja huset. Men var sak har sin tid. I fredags var jag och Linn i Ramlösa en sväng. Ett så gott som tomt hus. Det kändes sorgligt att gå in i vårt gamla hem. Det var ju Linns första hem. Jag tillät mig vara ledsen och också att känna tacksamhet för det som varit. Samt en ovisshet inför vad som komma skall. Helsingborg har varit hemma i över tio år och kommer alltid vara ett slags hemma. Det finns många "hemma" platser som berört och som doftar alldeles speciellt. Helsingborg doftar kaffe från Zoegas :)
Helgen har varit lugn med pyssel här hemma. Det hade varit skönt om Björn kunde varit ledig ett par dagar så vi hunnit i ordning här. Men vardagen tar vid. Jag känner mig lite ensam. Lite sårbar.
Kan inte säga att jag är mer ensam här än i Ramlösa. Men det blir påtagligt nu på nytt ställe. Ensam är ju fel ord med min lilla dotter. För samtidigt har jag aldrig känt mig mer behövd och älskad och aldrig älskat så heller. Men jag är förändrad. Är en ny människa efter att ha fött barn. Ulrika är  -mamma Ulrika nu. En ny roll som ska integreras i mitt liv. Så när jag läste Camillas ord om sårbarhet klingade det an inom mig. Det är vackert att vara sårbar. Vackert att gråta och vackert att låta allt ha sin gång. Jag hittar nya små vrån i mitt inre. Smärta som inte var läkt men också otroligt med kraft.

På havspromenad i Båstad

När jag tillåter tårarna komma, känslorna att sippra ut......Då blir jag helare och mer i balans. Då förstår jag. Jag vill framåt och vet att det kostar på att bryta trygga mönster. Men belöningen är mer space, mer närvaro och lättare att andas.

Vi ska skapa något nytt här. Vår lilla familj ska bygga upp en tillvaro här i lilla alpliknande byn Båstad. Som min vän Erika skrev - Låt det ta tid. Ja! Jag kan inte fejka. Det här var mer känslosamt än jag trott. Jag lär mig för varje dag. När det är öde stränder, nakna grenar och öppet hav. När byn är lugn och stilla. När "alla andra" är på jobbet. När jag ser in i min dotters ögon - Då finns inte utrymme för att fly eller låtsas. När det mötet hittar hela vägen fram till hjärtat som det gjorde idag. Då sprids en varm känsla i mitt inre. Då vet jag.....att varje resa börjar med ett litet steg. Vi är på en ny resa och jag är glad att dela den med er.