måndag 7 oktober 2013

Förlösande vemod....

Jag vaknade i natt med en något vemodig känsla av hemlängtan. Eller längtan efter närheten till vänner och familj. En kopp kaffe i Lottas och Klas soffa. Få gosa med bebisen Alva som vi ännu inte mött. Besök av mormor och morfar med skratt och god mat. Prata bort timmar på Espresso House i Helsingborg  med någon kär väninna. Hänga på lekplatsen med Ida och barnen.Vi bor ju faktiskt 200 mil från Sverige och det är något jag sällan tänker på. Men ett vemod letade sig in hos mig. När jag steg upp i morse var det första gången jag upplevde att hösten börjar komma även till Mallorca. Tog på ett par yogabyxor istället för shorts. Även fröken "nakenfis" ville plötsligt ha pyjamas på sig. Nu höll denna klädsel inte särskilt länge för någon av oss eftersom så snart solen började stiga kom värmen. Men det är mer behaglig värme nu.
Den där känslan av vemod höll sig kvar. Det är idag 2 års sedan Linns farfar somnade in och jag tänkte på hur snabbt dom där åren gått samtidigt som det känns som längesedan. Då var Linn bara en bebis och vi bodde fortfarande i Ramlösa. Mycket har hänt.
Jag dukade fram  dagens förmiddagsfika ( gör jag inte det i tid kommer Linn och undrar om vi inte ska fika) Ja! hon har fått med sig denna så viktiga fikatradition som vi i "familjen Sandahl" ( Sandahl är mitt flicknamn) har. Det blir Café con leche med en isbit i, babyccino (skummad mjölk) till Linn ett par mandelskorpor eller något annat litet. Det är alltså ingen vrålfika vi pratar om men en viktigt stund för oss. Då kommer pappa Björn ned från kontoret och vi sätter oss en stund på terassen. Idag satt vi faktiskt inomhus. Vi hade tänt ljus och jag tog fram kortet på farfar Hasse. Vi sände honom en extra tanke. Samtalet under fikan gled in på min känsla av "saknad" efter dom där hemma. Efter gemenskap och umgänge. Jag har förmågan att kunna gråta och visa mina känslor. Linn har sett mig gråta många gånger och verkar inte ha problem med det. Idag undrade hon varför jag är ledsen. Jag försökt förklara så gott jag kunde att jag egentligen inte är ledsen men att ibland vill och behöver man gråta. "Som när jag vill till en lekplats"....jaaa:) ungeför så.....
Det jag kom fram till är att det är lätt att måla upp en bild. Eftersom vi inte på väldigt länge bott på samma ort som våra familjer och närmsta vänner har det inte varit så tätt umgänge. Alla har ju fullt upp med sina liv och sin vardag. Det som händer nu är ju att det blir kvalitéstid när vi ses.
Vi hade Amanda hos oss i 10 dgr och det hade inte hänt om vi bott i Båstad. Då hade det blivit en kväll eller eftermiddag möjligtvis helg. Nu hade vi massor av tid att umgås.
På onsdag kommer min kära vän Lotta hit och då kommer vi ha 3 dygn att umgås. Dessutom kommer vi får tillfälle att ses på tu man hand utan barn. Hon kommer själv och Linn får stanna hemma ett par kvällar hos pappa. Sedan blir det besök av min kusin och dotter ett par dagar och i slutet av oktober kommer mormor och morfar en hel vecka. Massor av tid att vara tillsammans!
Men för en stund kände jag en ledsenhet....Flytten har också varit jobbigt och innehållit en del vi inte räknat med. Jag märker att jag blir trött emellanåt...som igår. När jag fått ur mig det jag kände var jag inte det minsta vemodig utan kände bara lättnad. Bär inte runt på känslor ni inte behöver kära ni. Let it out!!!
Jag och Linn tog bilen till Catalina för att köpa blommor och lite smått tills Lotta kommer.
Det är så lugnt och skönt i Palma nu. Saluhallen en måndagsförmiddag är att rekommendera! Vi parkerade vid Earth Yoga och nära en liten lekplats så där blev givetvis ett besök.
Nu är vi hemma och jag ska plocka fram lunch. Klockan är halv tre så lunchen är något senare här. Ingen stress.....bara en soft och skön måndag.
Jag önskar dig detsamma!



1 kommentar:

Mamma sa...

Kram min flicka!

Visst är det skönt att få släppa ut känslor, men det känns som en konst att kunna göra det, lite höst vemod hör nog till..vi längtar också efter Er o ser fram emot att få umgås en hel vecka!! PUSS!