måndag 23 maj 2011

Djupa andetag!


Denna helg blev inte som vi planerat! Jag kände mig yr och "konstig" i lördags förmiddag....så vi beslöt att ändra våra planer. Som flera av er vet ligger den ayurvediska kunskapen (läs mer om ayurvedan på min hemsida) mig varmt om hjärtat. Dock ibland glömmer jag bort en del när det gäller mig själv. Inom ayurvedan pratar vi om de tre doshorna Vata, Pitta, Kapha. Vata betyder vind och står för rörelse och lätthet. Pitta betyder Eld och står för värme, action och fokus. Kapha betyder det som smörjer och håller samman och är en trögare, segare energi. Jag har en Vata/Pitta konstitution. Jag behöver hela tiden balansera min Vata och på sommaren även min Pitta. Gör jag det så känner jag en balans och en stadig grund i livet. Vata har med förändring att göra....både positiv och negativ. Att bli mamma är ju verkligen en positiv förändring. Men förändringen gör att Vata i kroppen ökar. Vilket även påverkas av störd sömn och när man ruckar på sina rutiner. Som nybliven mamma får man hjälp av Oxytocin och andra hormoner för att klara dessa förändringar bättre. Men jag har en tid kännt att jag behöver tänka på att balansera Vata hos mig. Jag är i en ständig beredskap för Linn, påkopplad hela tiden och det kommer jag fortsätta vara. Men jag behöver balans i detta. När hon sover passar jag på att fixa med annat. Jag känner mig rätt pigg och får sova bra på nätterna. Det blir lite avbrott med liggande amning men vi somnar lätt om både jag och Linn. Men jag vilar inte så mycket på dagarna. Jag förstår nu att jag behöver det. Jag behöver hinna ikapp mig själv! Någon som känner igen sig?

Så det jag kommit fram till under denna helg är att jag behöver lägga lite tid på mig själv mellan varven. Prioritera yogamattan framför stryktvätten! En stunds vila med Linn framför datorn. Jag har också tagit emot mer besök än jag planerat från början. Det har varit kul men samtidigt nu när ett par veckor gått inser jag att vi skulle tagit det lugnare. Men så det med livet! Att vi lär oss hela tiden!

En kär vän sa till mig i helgen - Ulrika, du är så bra på att lära ut detta till andra. Nu är det dig det handlar om. Dig, Linn och Björn. Tack Lena! För kloka ord som fick mig att inse och en liten spark i baken åt rätt håll.
Så djupa andetag!!! Landa! Pausa....Låta tiden ha sin gång och njuta av varje stund. Inte gå upp i huvudet och tankarna utan vara i kroppen. Me like!

Mediterade igår när jag satt med en sovande Linn i famnen. Kom i kontakt med vad jag saknat...om än bara för en stund. Det som gör mig till en helare Ulrika och en mer närvarande mamma.

Jag tror att många av oss rusar på och inte ens ifrågasätter om vi är närvarande eller inte. Men har man en gång upplevt känslan av total närvaro vet man vad det handlar om. Då vill man vara det hela tiden. För i närvaron finns lugnet...även då det är rörigt runt omkring så finns ett inre lugn inom en som bär vardagen och allt känns enklare.

Så jag tackar för att jag glömde bort! Ser lärdomen i det och vikten av att hela tiden lyssna inåt. Detta blogg inlägg tillägnar jag mig själv.
Jag känner mig klarare i tanken när jag förstår och ser mina mönster. Jag tillåter mig själv att släppa krav och istället släppa in närvaron.

Med kärlek fina ni!


Om Shanti!





2 kommentarer:

Yogamamma sa...

Rådet att vila när barnet vilar är nog det bästa råd jag fått. Och också det bästa jag kan ge.
Det är så lätt att köra på i samma tempo. Var klok och lyssna inåt. Precis som du gör.

Ulrika Horn sa...

...känner att jag bara måste lämna ett ord här...när Axel , min äldsta pojke föddes så kände jag att jag var tvungen att bara vara i nuet och följa Axels rytm för att fungera. Jag vilade när han vilade, lät andra måsten vänta som städ, disk och tvätt. Jag hann faktiskt mer när jag gjorde dessa måsten när jag kände mig utvilad och hade energi. Jag avböjde de flesta besök de första fyra månaderna och det var först lite senare som jag hängde på alla mammafikorna, sångstunderna m.m. Först kände jag mig lite stressad, men när jag märkte hur mycket bättre jag fungerade och mådde av detta så kändes det som en befrielse...och hela familjen kunde landa i det nya.
När Oscar sedan kom så gick det inte att göra på exakt samma sätt eftersom Axel behövde sitt...men i början så tog jag båda barnen, stängde av telefonen och sov tillsammans med dom en stund på dagen, det gjorde allt lättare :)
Kram